Till en början förutsatte jag att det helt enkelt handlade prosan men när jag tänkte efter var det något som inte stämde. Det var inte bara det. Jag har också tänkt att det kan vara dekadensen och det gränsöverskridande men jag tror att det handlar om något annat. Men nu vet jag. Jag tror att det handlar om skrivandet. För när jag tänker på Birgitta tänker jag på skivande.
Jag tänker på hur hon hivar upp sin resväska i förarhytten på långtradare för att bege sig ut i Europa. Eftersom ”poesin fanns någon annanstans” Jag tänker på hur hon bröt upp för att kunna skriva. Det var så viktigt. Visst fanns det annat som påverkade. Konventionerna som höll tillbaka. Hon valde sitt liv för att kunna ta hand om det. För att leva det. Och för att skriva det.
Sextio år senare kastar hon återigen sin väska i framsätet på en lastbil och beger sig iväg, i dokumentärfilmen Alla Vilda. Hon pratar glatt på med lastbilschauffören om hur svårstyrd en så stor ratt är och möts av en skeptisk blick som inte verkar bekomma henne det minsta. Hon pratar gladeligen på och det får mig att le.
Filmen skildrar hur hon återigen möter dem hon skrivit om. Gamla älskarinnor, vänner och älskare. En bild målas upp av hur hon levde som ung. Det liv som skildras i Kärlek i Europa. Men det är också bilder av en åldrande kvinna som inte är någons mormor, mamma eller fru. Och det är väldigt viktiga bilder.
Birgittas före detta älskarinna Peggy lutar sin panna mot Birgittas på stranden i Carmel och säger att hon alltid tänkte på Birgittas ögon som gröna. Hon målade dem gröna. Det finns något så fantastiskt mellan dem trots att Birgitta verkar tycka att Peggy gör fel som inte lever som öppet lesbisk med sin nuvarande sambo. En acceptans för varandras brister och passionen som inte kommer att dö förrän de själva dör. Som en kärlek som aldrig hann bli olycklig.
Hon står i en lägenhet i New York med sin vän Jerry och dom pratar om en vän som har gått bort. Chuck, han som drack tills hans inre exploderade. Dom pratar om Birgittas familj och hon säger att hon inte vet längre, vem hennes mamma var. Kanske var det hennes moster, hennes mamma var inte hennes mamma tydligen. Hon vet inte. Hon har ingen familj. Hon vet inte längre och hon skriver inte längre självbiografiskt. Och plötsligt är det så naket. Det är som att filmen når en smärtpunkt. Jerry tittar ömt på henne och säger att hon i alla fall har en alldeles fantastisk frisyr. Det är så mycket tröst i det lilla enkla. På ett sånt där mjukt ”oh Darling”-vis som ofta finns hos dem som alltid stått utanför. De som upplevt alldeles för många sorger men ändå fortsatt leva. Meningen, som till synes bara är ett fåfängt bortviftande av sorgen, går rakt in i hjärtat.
”Gift er aldrig med en författare” säger Birgitta Stenberg, de är fullständigt omöjliga att leva med. De försvinner iväg i tankarna och funderar nästan alltid på hur de kan omsätta saker och ting i text. Jag sitter i publiken efter att ha tittat på Alla Vilda. Bredvid henne på scen sitter hennes sambo Kerstin Sjögren och muttrar att ja, ja men nu har de ju ordnat så att hon har en friggebod som hon kan försvinna in och skriva i. Jag tänker reflexmässigt: Ett eget rum. (Virginia Woolf r.i.p)
Hur är det ens möjligt att skapa något utan en egen plats?
Min vän sa till mig ”Birgitta Stenberg får mig att vilja springa.” Och jag tänker, ja precis så är det. Birgitta Stenberg får mig att vilja springa utan kläder under min tunna sommarkappa med blött hår och doften av tulpanstjälkar i lungorna. Det är inte en känsla av flykt det är en känsla av frihet. Känslan kommer när jag skriver. När skrivandet är som allra bästa, då när det nästan är som ett rus. När jag tror mig kunna fortsätta i all evighet och det finns inga hinder.
Oftast är det inte så ljuvligt, det är svårt och frustrerande och ibland panikslaget.
Att skriva är att parasitera på sin omvärld. Kanske är det ofrånkomligt och det är plågsamt att tänka på. När jag låter människor läsa mina texter händer det ofta att de förutsätter att jag har varit med om allt det jag skriver om. De läser in mig i karaktärer, de läser in min bästa vän och de läser in sig själva. De frågar ”Har du varit på den här resan, har du gråtit vid den här gränsen, har du älskat den flickan?” Jag vill inte behöva svara på det. Men någonstans är det kanske ofrånkomligt att jag lyser igenom. Jag lånar från min omgivning, jag förvränger, förvrider och broderar ut. Trots att det är fiktion så finns jag där.
Birgitta Stenberg säger i ett samtal med Märta Tikkanen om att skriva om det personliga och det som ligger nära ”Man kan också göra som jag gjorde och kalla det för roman”
När jag hörde samtalet mellan dem i Allvarligt Talat i P1 förra sommaren var jag tvungen att lägga mig när på golvet och bara lyssna. Jag var tvungen att fokusera för jag kände att det var viktigt. Jag kunde inte springa omkring i lägenheten som jag brukar. Jag stannade upp, lade ned sminkborstarna en stund. Deras röster krävde stillhet. De talade om att våga skriva det man måste skriva. Vissa texter måste skrivas. Vissa timmar måste man få skriva. Vissa behov är inte förhandlingsbara, som Märta Tikkanen säger.
Och man kanske inte behöver tänka så mycket på vad andra kommer att tänka och tycka så länge det blir bra. Och man skriver kanske inte för alla? Min mamma viskar lite oroat till mig att mormor kanske inte behöver läsa det jag skriver? Och jag tänker att det behöver hon verkligen inte. Hon är nog lyckligare utan. Jag är inte alltid ens säker på att jag vill läsa det jag skriver, ibland när det försvinner iväg åt helt galna håll.
Jag sms:ar en vän i förtvivlan. ”Jag tror att jag håller på att skriva en Harlequinroman!!!” Han svarar ”Jag tror inte att det är så farligt som du tror”
Ibland är det så våldsamt. Jag tänker på skrivandet som utövande av makt. Ett sätt att tillskansa sig makt. Eller ett sätt att ta återta kontroll. Över sitt liv, sina ord, sitt språk. Att bryta ned och bygga upp. Att skapa andra världar och andra premisser. Jag tänker på skrivandet som hämnd. Att förgöra någon som har gjort en illa, att ändra slutet på en kärlekshistoria. Att i värsta fall låta någon dö.
Jag tänker på när skrivandet är en kärleksförklaring, ett blottläggande av det allra vackraste och allra ömmaste. När det är en hyllning, en smekning på någons kind. Jag tänker på att skriva någon tillbaka. Jag gör det hela tiden, jag skriver människor tillbaka trots att de kanske inte vill. Jag tar mig friheter. Jag skriver för att det ska sluta göra ont. Jag skriver för att jag längtar.
Jag tänker på det jag skriver som sanning. Det är min sanning, jag kan känna vartenda ord i min kropp. Efter en uppläsning vi hade med min klass i höstas läste jag upp en text om våld. Efteråt tog en äldre man tag i min arm och sa ”Jag hoppas att du inte hatar alla män” Jag svarade honom inte för just då hade jag inga ord. Om jag skulle svara nu skulle jag säga ”Jo, det gör jag. Allt jag skriver är sant.”
I Alla Vilda pratar Birgitta om skrivandet som tröst och hur hon alltid har haft den skrivande handen som ett utlopp för att hon gått igenom och allt hon har utsatts för. Riskerna hon har tagit i sitt liv.När hon har utsatts för sexuella övergrepp och utnyttjande har hon tröstat sig med tanken på att kunna skriva om det efteråt. Ibland kanske hon har provocerat fram situationer för att kunna skriva. Ibland har hon utsatt sig för onödiga risker. Allt det där hemska som blir till råmaterial.
När någon i publiken frågar vad Birgitta skulle säga till unga som vill bege sig ut i världen svarar hon ”Åk för fan, men var inte lika naiva som jag var.” Och hon säger att den sexuella frigörelsen. Att den har slagit så fel och knappt har gynnat tjejer alls, den har hittills bara gynnat killar. Och jag blir så arg när jag tänker på hur rätt hon har. Sen berättar hon om den lesbiska kärlekshistorian hon skrev som blev refuserad för att hon inte tog livet av huvudkaraktären i slutet. Man skriver tydligen inte om kvinnor som älskar kvinnor, inte om de älskar varandra ostraffat.
I förordet till Marguerite Duras Emily L skriver Sara Stridsberg följande:
”hur ska vi kunna skriva och hålla oss friska och levande d.v.s hur ska kvinnor få skriva, ostörda, i ett eget rum, i ett eget brev till världen, och allt det (kvinna text sjukdom stöld överlevnad melankoli)”
Jag läser det om och om igen. Jag på Birgitta, trots att jag inte tänker på sjukdom eller förtvivlan när jag tänker på henne. Min bild av henne är ljus och stark. Den åttioåriga kvinnan som får mig att tappa andan. Hon får mig att vilja leva och vilja åldras. Jag tänker inte på att amfetaminet fanns där, jag glömmer bort det. Kanske för att man inte kan ana spår i hennes kroppsspråk. Men missbruket fanns där. Som en sjukdom. Det måste ha präglat henne? Och jag undrar hur hon kunde skriva då, hur det ens var möjligt? Kanske var det som att fylla igen ett svart hål?
Hur kan man välja skrivandet när det är så ensamt? När det får mig att känna mig så ensam. När det tar så mycket av mitt hjärta och river av min hud? Det gör mig utmattad. Så fullständigt vansinnigt utmattad. Så trött att jag somnar så fort jag sitter ner längre än en kvart. På bussar, på tunnelbanan, hos frisören. Det känns i ärlighetens namn en aning ovärdigt.
Och all min rädsla. Över förlorad kontroll och över det som skrivs. Och den mer konkreta rädslan över att inte kunna försörja sig och att inte få ihop livet. Jag tänker på vad som måste offras. Birgitta offrade saker. Jag tror att offer måste göras. Fast jag vet inte. Men kanske. Det skrämmer mig.
Och jag återkommer till Sara Stridsberg och Duras. ”Och denna enda pågående fråga; hur ska vi skriva och leva och hålla oss friska och levande och fortsätta vara destruktiva dekadenta vansinniga förtvivlade älskande dåraktiga” Jag vet inte. Jag har inga bra svar att ge.