På lördag är det 8 mars, internationella kvinnodagen. Lisa Carlsson, kulturskribent och aspirerande författare, skriver om dokumentären Pay It No Mind: Marsha P. Johnson, transfobi och slitningar inom den feministiska rörelsen – och om hur historia ibland skrivs av dem som kastar shotsglas omkring sig i vrede.
Marsha P Johnson var en queen. En tidvis hemlös drottning. ”Do you have a dollar for a dying queen?” brukade hon fråga folk när hon gick ner längs Christopher Street i Greenwich Village iförd fluffiga tofflor, med peruken upprullad på papiljotter gjorda av ölburkar. Hon hade aldrig råd med hormoner. Hon sålde sin kropp på the Dixie Hotel. För vem skulle ge ett jobb till en döende drottning? ”Darling, I've been in so much trouble it's a miracle I'm still here!” Det finns ett sätt att säga ordet ”Darling” som är så fyllt av sorg och den fanns i hennes röst. Polisen tog henne gång på gång. Höll henne i några dagar och lät henne sen gå. Trakasserier för vem hon var, en svart transkvinna, illa dolda under tunna svepskäl. Hon sov ofta på en biograf på 42ndstreet eller under bord i the Flower District. Hon hade alltid blommor i håret.
P:et stod för Pay it no mind. Marsha Pay it no mind Johnson. Det var hennes motto. En strategi för att överleva. I dokumentären om henne pratar hbtq-aktivister och vänner om henne med röster så fulla av kärlek som fullständigt väller över, in i mig. Filmen är bara intervjuer, med Marsha och om henne. Den är kort, ganska anspråkslös men jag tänker på den i flera dagar. Kanske är det för att den handlar om henne och hon var så stor. Så viktigt och fantastisk.
När polisen stormade baren the Stonewall Inn på Christopher Street en fuktig juninatt 1969 satt Marsha i baren. Polisen hade gjort räder på stället flera gånger tidigare. Det fanns inga andra ställen än barer för hbtq-personer att ta vägen till och Stonewall var öppet hbtq-vänligt.
Just den här kvällen fick de som befann sig där plötsligt nog. Flera vittnar efteråt om att det är Marsha tillsammans med några andra transkvinnor, bl.a. Sylvia Rivera som varit en viktig frontfigur inom hbtq-kampen i USA, som är de första att göra fysiskt motstånd. Marsha skrek ”I got my civil rights!!!” och kastade ett shotsglas i väggen och efter det bröt kaos ut.
”During the Stonewall riots in 1969 that's when I started my general rioting,” säger Marsha i filmen. Tillsammans med Sylvia Rivera och några till startade hon aktivistgruppen STAR, Street Transvestites Action Revolutionaries, som bl.a. drev ett hem för transsexuella hemlösa ungdomar på the Lower East Side. Marsha fortsatte sitt politiska arbete livet ut. Och trots det fanns det folk som inte ville att hon skulle gå i Pride-paraden för att hon gav rörelsen ett dåligt rykte. Hon passade inte in. Hon som kämpat, som riskerat sin kropp fick plötsligt inte längre vara med. Rasifierade transsexuella kvinnor fick inte representera den rörelse de hade startat. Det såg inte bra ut. När folk pratar om Stonewall idag nämns sällan Marsha. Hon har sakta suddats ut.
Den åttonde mars 2014 i Sverige. Ingen kvav junihetta, inga kravaller även om man skulle kunna önska. Få likheter med Stonewall på det stora hela men exkluderande och osynliggörande av människor inom politiska rörelser och i offentliga rum fortfarande ett enormt problem. På sociala medier har diskussioner rasat kring arrangerande av 8e mars-fester, om transfobi grundat i en transfob formulering i Kajsa Ekis Ekmans bok Varat och Varan. Mitt uppe i dessa diskussioner känns det som om feminism i Sverige skakar just nu. Olika fraktioner med olika fokus som slungas mot varandra. Det skälver. Det bråkas och gör ont. Men det är bra.
Det måste finnas utrymme för kritik och intersektionella analyser. Det är omöjligt att se ett förtryck och ignorera ett annat. Men något är på väg att hända. Det vita, cis- och heteronormativa bryts upp. Frustrerande långsamt för de som exkluderas. Vrede är rättfärdigat.
Marsha brukade säga att vissa bögar behandlade sina hundar bättre än de behandlade henne. ”What is it?” brukade de fråga och syfta på henne. ”Why do you care what it is, you're not giving itanything.” Att leva under det förtrycket. Det är inte konstigt att hon bröt ihop emellanåt. Vem skulle inte blir sjuk av sådan ständigt förnedring. Hennes relation till sin kropp var trasig på grund av hur hon behandlades. Det är sorgligt säger hon i filmen, hon trodde inte att hennes kropp kunde vara värd någonting för någon. Hon var prostituerad så länge. Det är inte lätt business, det är farligt. ”I'm dying, dying, dying but I'm not dead yet.”
Jag tänker på bilderna som klipps in i filmen. Hur hon sjunger, iförd ett pannband täckt av små speglar med orange ögonskugga. Hon ville bli världens största drag queen. Hon kallades för Saint Marsha för sin givmildhet och sin värme. En legend i sin egen tid, för så många har redan dött.
Jag tänker på klippet när hon står med slutna ögon under Pride-paraden, under en av de två tysta minuterna för alla de som dött i AIDS. Det är en stor underlig känsla att stå där. Allt stillnar inför tanken på alla de som försvunnit.
Jag tänker på hur Marsha hittades i Hudson-floden. Hennes död avskrevs som självmord eller olyckshändelse. Hon var ingen polisen brydde sig om. Att hon, och så många med henne, blivit trakasserade och misshandlade ute på pirerna längs floden tidigare, struntade man i. Men de upplät Christopher Street när begravningsprocessionen drog för mycket folk som följdes åt ner till vattnet för att sprida hennes aska och kasta hennes peruk i vattnet. Jag tänker på hur hon bara några dagar innan sin död sa ”And if i die i hope nobody cries i hope they have a dance party.”
Historia är inget som bara händer av sig självt. Den är full av brytpunkter och formas av människors handlingar. Ofta krävs det tyvärr att någon ska bli svinförbannad och kasta shotglas omkring sig. Ilskan som uttrycks inom och mot feministiska rörelser idag är inte slitningar det är utveckling.
Augmented Society, 2014.