Din mamma skriver att sköterskorna på BB tog dig och bar runt för allmän beskådan. Whitney, älskling. Som om du redan då var allmän egendom. Som om det späda barnet som var du tillhörde andra och inte dig själv. 

Det gör så ont att läsa en mors ord om en dotter som gick sönder. Desperationen över att omvärlden inte förstår. Hon säger att du var en god människa. Du var givmild, vänlig, vacker. Allt du ville var att bli omtyckt. Kärleken som omsätts i att klä sin dotter i rosa, pryda henne med rosetter. Kan ni se hur vacker hon var, min lilla efterlängtade dotter? Det verkar så ömtåligt att vara någons mamma. Moderskärleken som vägrar se när du faller. Kärleken som säger jag visste inget, jag förstod inte. En förtvivlad hantering av hjälplösheten. 

Whitney, i boken om ditt liv framträder du som tydligast i isolationen. Det är först i din frånvaro som du syns. I din vägran att släppa din mamma in på livet. I viljan att inte bli dömd, att klara sig själv. Ingen skulle få se hur du sakta men säkert bröts ned av din man. Han som skulle älska dig. Han som skulle hålla sin arm runt din rygg, stå där stilla bredvid. Kyssa dig djupt när du vaknar. Och du sjunger att du inte har något, ingenting, om du inte har honom. Du vill inte gå om han inte följer. Han raserar dina murar med sin kärlek. Men i stället, ett djupt skärsår i din kind. Slag, svartsjuka, spottloskor. Och du fortsätter att ropa hans namn.

Du sjunger: Learning to love yourself is the greatest love of all, men hur ska vi kunna älska oss själva i en värld som hatar kvinnor? 

Din mamma undrar om hon var för sträng och kanske har hon rätt? Inget slår så hårt som en mors ord. Det är smärtsamt att vara någons dotter. Men vad vet jag om att växa upp som svart kvinna under depressionen i USA? Vad vet jag om omständigheter som kanske gör en hård? Kanske hade hon sina skäl, så som alla mödrar har sina skäl. Det är svårt att veta, det är bara hennes ord nu. Det är allt som finns kvar. Orden, musiken och din dotter, älskade lilla barn. 

Din mammas tystnad finns överallt i boken, på varje sida. Inför kvinnan du älskade, Robyn Crawford. Hon var lesbisk och folk sade efteråt att hon var din älskarinna. Att din största sorg i livet var att ge upp henne. Att det fick dig att gå under tidigt. Kanske var hon den du fantiserade om, som skapade extas. Kanske var du hennes baby om nätterna. Sparade all din kärlek till henne. Det är inte vår sak att få veta. Tystnaden inför ditt missbruk. ”Jag såg inte, förstod inte.” 

Ständigt tystade misstankar om mannen du valde. Det sägs att du var en lojal hustru. Det var därför du stannade. Äktenskapet var heligt. Han var din dotters far och du var stolt. Du kunde också vara bråkig och elak. Du var inte heller lätt att ha att göra med. Allt det där man säger medan manipulationen pågår. Medan man sakta monteras ned av våld. När det inte längre är så enkelt som att säga: I’d rather be alone then unhappy. 

Och din tystnad mot din mamma. När du slutade ringa henne. När du inte ville ha henne nära. Bakom alla sidorna jag bläddrar igenom, bakom berättelsen om dig, står du Whitney. Nu utan ord. Utan röst. 

Du fick lära dig att få upp dem på fötter, and then bring them to their knees. Alla älskade dig när du levererade. Föll på knä för dig. När du var duktig, frisk, stark. Men vad är alternativet för en kvinna som inte längre orkar vara duktig och stark? Som inte längre vill vara en bra förebild, en härlig helylletjej? Det finns bara förnedring. Det finns en omvärld som tycktes njuta när du föll. Som såg dig nedgången och skrattade. Hånade dig, ditt liv, din kärlek och din kropp. Om du inte levererade var du ingenting. 

Jag tittar på youtube-klipp när ni sjunger tillsammans på en födelsedagskonsert för Nelson Mandela, din mamma och du. Ni är i London och ni sjunger en gospelsång. Hon vänder sin blick mot himlen och du är fortfarande ung. Du har svarta handskar och stryker håret från ansiktet i blåsten. Du ser lycklig ut. Era röster klingar likadant. 

Vad kan en mamma veta? Hon säger att hon hade onda föraningar när du föddes. Om att ditt liv skulle bli kort. Och att du visste dagarna innan du dog, att slutet var nära. Hon säger att hon fortfarande vaknar mitt i natten och gråter för att hon saknar dig så men det var dags för dig att gå. 

I’ll think of you each step of the way.

Jag slår ihop boken. Tar upp telefonen och letar upp numret. Efter tre signaler svarar hon. Hon ser att det är jag för hon svarar: ”Hej det är mamma.” ”Hej, hur mår du, vad gör du? Jag ville bara höra din röst.” 

Arbetaren, 2014.