Lisa Carlsson skriver ett öppet brev från Roslagen.
För några dagar sedan anlände över 40 tonåringar hit. Som en pubertetsstinn rodnande storm virvlade de in och tog sina rum i besittning. Det är känslosamt och krävande att jobba på kollo och det är något av det roligaste jag vet. Att få vara med när barn och ungdomar tillsammans skapar en plats och ett sammanhang är fantastiskt. Att se hur de prövar sig fram och knyter an till varandra och oss vuxna.
Vad Cornelis Vreeswijk än sjöng så bränns det tack och lov inga baracker här. Inga utslagna tänder heller, inget hembränt. Hittills har det inte släppts ut någon huggorm i matsalen och inget barn tycks ha svalt någon fickkniv eller annat vasst föremål. Men nya vänskaper knyts. Dödsviktiga hemligheter utbyts. Det skrattas och bråkas. Tårar fälls och konflikter blir lösta. Någon gör tre frivarv i brännboll, någon lär sig dyka. Någon blir hjälplöst förälskad och får sin första kyss.
Kollo är en plats där alla barn ska kunna andas och få en paus från sin vardag, hur den än ser ut. Och även om det tjatas om att få ha sina mobiltelefoner och yrvaket muttras om att bli upptvingade vid ett tydligen okristligt tidigt klockslag varje morgon så tycker de flesta att det är härligt ändå.
Det är en plats dit föräldrar som behöver avlastning kan skicka sina barn och veta att de sover tryggt om nätterna. Vi ledare finns här och plåstrar om, lyssnar och tröstar när världen känns som den går under eller spökhistorierna är för läskiga men vi ställer också krav på respekt och ansvar.
För tanken med kollo är tanken om ett jämlikt samhälle. Precis som skolan ska det vara en plats där alla barn blir sedda och bekräftade oavsett vilka förutsättningar de har. Där de kan få möta människor som bär på andra historier och lära sig att interagera och känna sammanhållning baserad på något annat än en gemensam kulturell och socioekonomisk bakgrund. Tyvärr ser det inte ut så nu.
Kostnaden för att låta sitt barn åka på kollo är visserligen reglerad. Familjer med högre inkomst betalar mer. Ligger hushållets gemensamma inkomst mellan 20 och 30 000 kostar två veckor runt 2 500 kronor. Vid en gemensam inkomst på 40 00 uppgår kostnaden till 5 000. För somliga är det en spottstyver, men absolut inte för alla och för vissa är det en omöjlighet att avvara de pengarna. De som kämpar för att få allt att gå ihop. De utan stuga på landet eller pengar i plånboken till utlandssemester. De som kanske inte ens har ett jobb att ta semester ifrån.
Av de cirka 4 000 barn som sökte till kollo i Stockholms stad i år kom över hälften från hem där den gemensamma inkomsten låg på över 40 000. Bara fem procent av de sökande hade föräldrar som tjänade under 10 000. Att klassklyftorna ökar i Sverige märks alltså tydligt även här och de flesta kolloverksamheter domineras av den vita medelklassens barn. En allt mer homogen grupp har råd att ge sina barn en idyllisk sommar.
Kollo kan framstå som en vacker solglittrande rest från ett försvunnet folkhem. Badbussarna som körde barnen till stranden är ett minne blott. Men kollo är viktigt. Det kan skapa ett utrymme för barn vars plats i samhället inte är självklar. Ju mer samhället monteras ned, privatiseras och säljs ut, desto viktigare är det att den här typen av kollektiva lösningar får finnas kvar. Att de verkligen är tillgängliga för alla och framför allt för dem som behöver dem allra mest.
Om några dagar kommer jag stå på bryggan och vinka av de ungar som jag har kramat godnatt varje kväll i två veckors tid och mitt hjärta kommer att värka av saknad. Men först ska vi ut och spela såpabandy i ösregnet.
Expressen, 2014.