Lisa Carlsson ser en spretig samling smälta ihop på Göteborgsoperan.
Hur dansar man känslan av förlust? Vilka rörelser dansas fram om man ber en dansare att börja rörelsen där, i förlusten? Det är ett av alla teman som föreställningen "Noetic+" rör sig kring. I tre olika verk skapade för Göteborgsoperan berör dansarna även tyst kunskap, förnuft, mönster och samhörighet. Det ska visa sig bli något mindre spretigt än vad det verkar vid första anblicken.
I det inledande verket "Interfacial scale" har varje dansare sin individuella koreografi, intensiva upprepande rörelser. Men det är i samspelet mellan dansarna som verket är intressant. Den stora kollektiva rörelsen som bildas har en större spänning än den individuella.
Full av melankoli
I följande "You're passion is pure joy to me" finns förlusten. Den är tydlig. Rörelserna är mjuka, fallande mot golvet. Men det är inte bara rörelserna, det finns en laddning där. Scenen är full av melankoli. Kanske för att koreografin började i en känsla?
Sista verket som gett föreställningen dess namn är också det mest spektakulära men koreografen Sidi Larbi Cherkaoui tycks ha varit lite orolig att verkets tema inte ska nå oss i publiken och låter några av dansarna hålla monologer om mänskligt skapade företeelser som börjar leva ett eget liv och tar efter naturens mönster. Lite för nära poetry slam för att vara njutbart men det räddas av att det som formuleras också sker på scenen. Dansarna rör sig i grupperingar och bildar större mönster. De flyter tillsammans som havsanemoneröver scenen.
Att bära varandra
Dansarnas samspel är fantastiskt och de tre verken samspelar, trots viss spretighet, fint med varandra. Jag lämnar operan och går ut i den mörka decemberkvällen med tanken om att det är ordet samhörighet som är det viktiga. Det som binder samman. Att ingå i ett sammanhang, vara en del av en helhet. Att bära varandra genom sorg. Att röra sig som en grupp. Jag välkomnar det varmt i detta kalla individualistiska samhälle.
Expressen, 2015.