Beyonce och Frida. Nästan lika gamla. Eller det skiljer fyra år. Mammor. Houston, Texas och Robertsfors, Västerbotten. Straighta och cis men väldigt olika. När deras senaste album kom sa folk samma saker. Män sa samma saker. ”Det är självbiografiskt.” ”Hon skriver uppenbarligen om sig själv.”

Också kvinnor undrade kanske. Om Jay-Z verkligen varit otrogen mot Queen B. Om Frida kanske visst har fått mejl av ett gammalt ex. För kvinnor har alltid anklagats för att inte kunnat göra konst utifrån något annat än sin egen historia och vi har dödat fiktionen för längesen. 

Manliga recensenter skrev om Beyoncé ”Hon borde döpa låten Daddy Lessons till Daddy Issues.”And daddy made a soldier out of me.Och ”Hon är inte trovärdig när hon är arg.” You ain't married to no avarege bitch boy.De skrev om Frida ”Får man verkligen skriva så om andra människor?”Du hade aldrig cash till hyra eller mat. Och när jag sa ifrån hotade du med att ta ditt liv.

Ingen tycktes tänka ”Det här kanske kommer från en plats som jag inte vet någonting om.” 

Och ingen tidning i Sverige lät en svart kvinna recensera Lemonade. Ingen verkade tänka att det inte är viktigt om texterna är baserade på faktiska händelser. Jay-Z var otrogen men det är ointressant. Frida bodde i Paris men det är ointressant. Det intressanta är vad de berättar. Och vad det skapar i oss. I kvinnor. Frida hamrar fram berättelser på sitt piano. Beyoncé spinner guld. Olika kvinnliga erfarenheter. Och de som vet, vet. Vi som vet, vet. 

Beyoncé berättar om att vara svart kvinna i USA. Hon har tagit hjälp av brittisk-somaliska poeten Warsan Shire och filmer för att förstärka orden. Svarta kvinnor i alla åldrar som rör sig över gamla plantageområden. Ekar marken där av död? Bönemöten, verandor och spansk mossa som hänger tung från träden. Bilder från New Orleans. En polisbild som sjunker ner i vatten. Och Malcolm X röst som säger ”The most disrespected person in America is the black woman. The most unprotected person in America is the black woman. The most neglected person in America is the black woman." 

Frida sjunger om att vara vit kvinna, i Sverige. Du tycker det är härligt med en kvinna som kan allt Spela, sjunga, byta däck, tänka fritt och koka palt Tror du att jag är glad och nöjd med att få slita hårdast Min önskan är är att lägga mig i en varm famn och vårdas. 

Erfarenheter som formar orden. Som formar språket. Beyoncé låter en berättelse långsamt och suggestivt rulla fram. Frida sjunger kargt och avskalat på svenska. Men det finns något som binder dem samman. Trots skillnader. Utöver manliga recensenters hån. Båda berättar skamlöst om kvinnliga erfarenheter av manligt våld. 

Det manliga våldet arbetar på olika vis. Opererar på olika plan. Den finns i fysiska sparkar och slag. 

Men den finns i att osäkra tillstånd och villkora kärleken. Du var kärleksfull och hatisk om vartannat.I manipulation. Efter ett tag började jag tro på att ditt lynne var mitt fel. I tystnader. Were do you go when you go quiet?

Våldet går i arv. In the tradition of men in my blood, you come home at 3 am and lie to me.Vi bär det inom oss. Det luckras upp i vårt blod tills vi inte längre kan urskilja det. Am I talking about my husband or my father?Det finns i svek, i frånvaro, i trakasserier. I det som många kallar kärlek. 

Det får oss att skämmas. Jag skämdes över dig och över mig som försatt mig i sån röra och inte hade vett att göra slut.Det isolerar oss och får även oss att ljuga. Lögner för att förneka eller dölja det vi vet inte är okej. Vi gör oss mindre än vi är I tried to change,closed my mouth moretried to be softer,prettier,less volatile, less awake

Vi skapar ritualer för att överleva och bli älskade. För världen lär oss fortfarande att vårt värde ligger i mäns blickar och bekräftelse.I slept on a mat on the floor, I swollowed a sword, I levitated. Vi skadar oss själva. Svälter oss själva. Hatar oss själva. 

Det finns tröst i konsten. I orden och musiken. Jag tror det är därför så många kvinnor älskar Lemonade och Kvinnor och barn så innerligt. Lyssnar om och om igen. Exploderar i extas på dansgolv, rasar i vrede. Famlar i mörka vatten och kan inte sluta gråta. För det finns upprättelse också. Att se sitt eget värde. Du försöker tala mitt språk. Du försöker knäcka min kod. Vet du vad, det kanske inte går. Det finns att be honom dra åt helvete. Middle fingers up, put them hands high Wave it in his face, tell him, boy, bye. Det finns att gå sin väg. I left a note in the hallway By the time you read it, I'll be far away.Det finns försoning och den är storslagen. 

Detta är straighta berättelser. Om att vara kvinna i relation med en man. Inget är universellt. Självklart finns det förtryck kvinnor emellan. Hudfärg, könsidentitet, sexualitet och funktionsvariationer. Allt spelar in och skapar nyanser. Vi kan inte säga ”Alla kvinnor”. Och den vita feminismen lyssnar inte. Men vissa erfarenheter spänner över världshaven. 

Jag lovar, jag har sett det hända tusen gånger Jag lovar, hon har sett det hända tusen gånger Jag lovar, ni har sett det hända tusen gånger Nu sjunger vi om det i våra sånger 

Publicerad i Populär Poesi, 2019.